Veckans Wolter: Äganderätten – en av västerlandets framgångsfaktorer

Veckans Wolter: Äganderätten – en av västerlandets framgångsfaktorer

2021-11-16 Av av Wolter Stackelberg



 

KRÖNIKA

Vad ägande är eller inte är har ältats av otaliga filosofer genom århundraden.

Politiskt har vi, och har haft, ideologier som ömsom säger att inget skall kunna ägas till att allt skall ägas privat.

Ingen av dessa ideologier har lyckats genomföra sina tankar fullt ut eftersom de inte tagit hänsyn till mänskliga egenskaper.

Bland oss som bor här – i vår tid – är det många som sett experiment åt ettdera hållet.

Det har handlat om såväl förstatligande, kollektivisering och privatiserande av statlig egendom.

”Inget har lyckats fullt ut, för att uttrycka det milt”

WOLTER STACKELBERG, KRÖNIKÖR

Inget har lyckats fullt ut, för att uttrycka det milt.

Låt oss ta skogsägande som ett exempel – för att knyta upp det till dagsaktuell diskussion.

I Sverige har vi en ordning där våra skogar ägs ungefär till hälften av privatpersoner.

Skogsbolag/kyrkan/samfälligheter äger cirka en fjärdedel och staten den återstående fjärdedelen.

Tittar vi tillbaka 150-200 år representerade inte skogen något större värde för befolkningen.

Den skog som funnits var borta till förmån för vad vi kallar biobränsle – eller kol som de sade på den tiden.

Kolet användes för att framställa metall som senare blev till vapen.

Sverige – en stormakt

Med dessa vapen gjorde stora delar av landets manliga befolkning Sverige till en stormakt runt Östersjön.

Man må tycka vad man vill om det men följden blev att befolkningen kom att bebo ett skogfattigt land där markerna betades av kritter som gav mjölk och kött.

Det var först i början av 1800-talet som skogen började växa igen.

I början av 1900-talet gjordes stora insatser från samhällets sida i akt och mening att förbättra landets skogstillstånd.

Så har det fortsatt ända in i våra dagar då skogsbruket varit omgärdat av lagstiftning vad gäller plantering, gallring avverkning och, inte minst, val av trädslag.

Det var länge förbjudet att återplantera med något annat än gran eller tall – vilket blivit till det som nu förhatligt benämns ”skogsplantager”.

”I stället för att smutskasta skogsägarna för detta som egentligen bara är en följd av att de varit laglydiga borde man snegla över axeln på den förda politiken”

I stället för att smutskasta skogsägarna för detta som egentligen bara är en följd av att de varit laglydiga borde man snegla över axeln på den förda politiken.

”Det är rätt!”

Nu är det näst intill en vedertagen sanning att rätten att äga skog omfattar alla.

Det är rätt!

Alla har möjlighet att köpa skog men det är tyvärr inte det som avses.

Nej, nu talar man om olika ”intressen” så som att friluftsliv, ornitologi eller svampplockning skulle kunna begränsa handlingsfriheten för ägaren av skogen.

En privat ägare av skog har kommit över den genom köp, arv eller gåva.

Oavsett om det rör sig om 20, 200 eller 2 000 hektar skog är denna avgränsade fläck på jorden en mycket viktig del för den eller de som just nu äger den.

Det handlar inte sällan om en livsstil där avkastningen från skogen ger en möjlighet till finansiering av sitt liv – i stället för lön.

Ägandet kan också vara en del av en lång ägarkedja där den nuvarande innehavaren utgör den yttersta länken, som skall fyllas på med nya.

Det fina med den svenska skogen är att summan av alla dessa skogsytor ingår i ett större system med industrier som förädlar råvaran till plank, tidningspapper eller ditt dagliga rumpdito.

Det här systemet är inte bara stora fabriker.

”Viktig del”

Det är enskilda som hugger ner träd eller röjer bort oönskade träd, maskinförare, åkare som transporterar och verkstäder som reparerar.

Sammantaget utgör skogen en mycket viktig del av landets ekonomi.

Därför måste systemet hanteras varsamt.

Om man på den ena sidan har markägarna och den andra ”naturintresset” så måste skillnaden mellan dessa belysas.

Markägaren är begränsad i tid och rum.

Det finns bara en skog och bara ett liv.

Den skogen skall skötas för att ge avkastning vilket kräver planering och kunskap.

”Det är inte bara att hugga ner för då tar det slut”

Det är inte bara att hugga ner för då tar det slut.

Var och en planerar sitt skogsinnehav efter sina förutsättningar, då vi som människor har olika behov och intresse samtidigt som den yta skogen står på är unik.

Personliga omständigheter kan framtvinga en större avverkning vilket är en frihet som skogsägandet måste få innehålla.

Skogsägaren skall leva och planera i förhållande till sin livstid och skogen omloppstid. Något som sträcker sig över 80 år.

Raggmunkens dag

Den ”naturintresserade” tycker inte sällan att en avverkning är olämplig utan att känna till bakgrunden.

Utgångspunkten kan vara att ”deras” svampställe eller andningshål inte finns längre.

Det är naturligtvis tragiskt men när skogsägaren är begränsad till sin yta så har den ”naturintresserade” 100 000- tals hektar till förfogande utan ansvar för något annat än sig själv och en planeringstid som inte behöver vara längre än frukostkaffet.

Det är skillnad på folk och folk.

I dag är det Raggmunkens dag, om ni inte visste det.

Foto: Ola Ekstrand / LRF

Dela gärna artikeln: