Söndagskrönikan: ”Usch, jag låter som en riktig gnällspik!”

Söndagskrönikan: ”Usch, jag låter som en riktig gnällspik!”

2021-02-21 0 av Caroline Andersson




SÖNDAGSKRÖNIKAN

I gårdagens upplaga av ”Go’kväll” pratades det om broderier i allmänhet och bonader i synnerhet.

Det fick mig att fundera över vad jag skulle brodera på en bonad om jag skulle plocka fram nål och tråd nu.

Jag funderade fram och tillbaka över det där och till slut hade det kokat ner till följande: var dag är vardag.

En sammanfattning av hur jag upplever det just nu.

Var dag är vardag i en tid av virus. Veckodagarna flyter ihop och det känns som måndag och fredag mest hela tiden.

Jag har förresten en bonad, egenhändigt broderad, hängande i hallen.

”Mitt hem är min borg” broderat i glada färger på vit botten och placerat nära ytterdörren.

Synd att virus och smuts inte respekterar budskapet på min bonad och håller sig härifrån.

Coronaviruset har ännu inte tagit sig förbi våra hygienrutiner, men smutsen gör sig ständigt påmind och är man städerska till yrket och ordningsam till personligheten vantrivs man när dammråttorna lurar i hörnen och gruset knastrar under fötterna.

Och just som jag vant mig vid vintern kommer värmen tillbaka och för med sig slask och allsköns skit att ta med in under tassar och skosulor.

”Alltid påfyllning”

Usch, jag låter som en riktig gnällspik!

Men måste man släppa fram sin inre gnällspik kan väl smuts duga bra att klaga över. Det blir ju alltid påfyllning av den varan…

Andra skribenter har de senaste veckorna grubblat över såväl vinterbadande medelklass som uteblivna tillfällen att dra på sig galastassen och gå på Guldbagge-galan.

Om uteblivna tillfällen att synas på röda mattan är ens största bekymmer, utöver pandemipaniken alltså, tycker jag man har det väldigt väl förspänt.

Skribenten ifråga har i tidigare krönikor berättat om lyckan i att äga häst, ha välmående barn och att köpa valp.

Själv gläds jag åt en stabil relation, en knasig hund och inga barn.

För första gången i mitt vuxna liv känner jag att barnlösheten inte tynger mig – tvärtom.

Oron för det förbannade viruset blir något lättare att leva med när jag bara har mig själv, min sambo och vår stolle till hund att skydda från all världens ondska.

”Lite lugnare”

Mitt hem är min borg och med god handhygien som vallgrav att hålla viruset härifrån känner jag mig lite lugnare nu än tolv månader bakåt i tiden.

Förresten, vad hände med alla de som hamstrade toalettpapper och vetemjöl för ett år sedan?

Har de frysen full med hembakad formfranska och förråden fortfarande fyllda med dasspapper?

Eller har paniken släppt och bilen står packad inför sportlovsresan till fjällen?

Oavsett hur de som läser detta tänker tillbringa veckan hoppas jag de tänker göra det på säkert avstånd från andra.

Håll er på benen, håll händerna rena och håll kontakten.