SÖNDAGSKRÖNIKAN
I måndags var det så äntligen dags.
Dags för vaccination.
Inte för egen del, men för Nalle.
Och äntligen är kanske fel ord, för den årliga turen till veterinären ser varken Nalle eller jag fram emot.
Han för att han inte kan planera och oroa sig för ting på samma sätt som en människa, jag för att, tja, jag är typen som oroar mig helt enkelt.
Listig plan
Jag hade bokat en tid som skulle sammanfalla med vovvens middagspromenad.
Att gå en extrarunda utanför schemat brukar utlösa kalabalik och högljudda, snudd på trumhinnesprängande skall.
Det ville jag i mesta möjliga mån undvika därav min listiga plan att kombinera promenaden med en liten visit till veterinären.
”Så här i pandemitider var munskydd på matte givet, men när jag tog fram munkorgen vi brukar använda vid veterinärbesök blev vovven inte glad”
CAROLINE ANDERSSON, KRÖNIKÖR
Så här i pandemitider var munskydd på matte givet, men när jag tog fram munkorgen vi brukar använda vid veterinärbesök blev vovven inte glad.
”Bökande vildsvin”
Redan i hallen började hans försök att med hjälp av framtassarna få av den förhatliga saken och när vi kom ut i friska luften gjorde han en perfekt imitation av ett bökande vildsvin.
Jag insåg att det skulle bli en besvärlig promenad och befriade min missnöjda kompis från hans munkorg.
Med en sur min som sa mer än ord någonsin skulle kunnat traskade vi iväg i den riktning Nalle valt.
Jag kände mig tvingad att blidka honom efter vårt lilla uppträde och följde snällt med.
Efter en halvtimmes lunkande i maklig takt kom vi trots Nalles vägledning rakt på vårt mål.
Jag lyckades trä på munkorgen igen och så klev vi in på mottagningen.
Jag uppgav vårt ärende och ledde så snabbt jag kunde en lätt panikslagen hund upp på vågen för den årliga vägningen.
Nalle vill inte att jag uppger hans exakta vikt och jag har lovat att avrunda till hans fördel, så vi säger väl 40+.
Efter lite diskuterande där Nalle tyckte det var motiverat att sitta i mattes knä och jag inte kunde finna någon anledning till detta blev resultatet till slut det enligt min mening enda rätta.
Jag på en stol, Nalle på golvet vid mina fötter.
Efter cirka en kvart var det vår tur och vi klev in i behandlingsrummet.
Nalles humör var fortfarande på en ytterst låg nivå och det visade sig i ett dovt morrande mot veterinären och en mörk blick mot mig.
Utan munkorg på tog han emot mutan i form av lite hundgodis från veterinärens hand, men så fort hon gjorde en ansats att närma sig honom utan gåvor i handen kom morrandet tillbaka.
Det tog emot att sätta på munkorgen igen efter undersökningen av tänderna, men vid det här laget var Nalle så trött på alltihop att jag tog det säkra före det osäkra och så var nosen surrad igen.
Bråttom ut
Sprutan gavs snabbt och effektivt och jag har sällan sett någon ha så bråttom ut genom en dörr förr.
Redan framme vid disken hade Nalle dock lagt alltihop bakom sig och sniffade glatt på påsarna med hundmat.
Tack och lov för hundars ibland korta minne.
Promenaden hem igen gick på lätta fötter och tassar och hade jag haft en svans hade jag viftat lika glatt på min som Nalle på sin.
Nu ser vi, det vill säga husse och jag, fram emot få boka tid åt oss själva för vår vaccination mot covid-19.
Och då kommer det inte krävas munkorg, munskydd räcker gott.
I väntan på våren och värmen: håll avståndet, håll kontakten och håll ut.
