FREDAGSKRÖNIKAN

Tänderna är en del av kroppen.

Tandvården bör, följaktligen, bakas in i övrig sjukvård.

Och pensionärerna ska ha en rejäl pension – inte en krona under 15 000 kronor per månad, efter skatt.

Hur får vi råd med det?

Ja, jag har faktiskt ett bra svar på den frågan.

Vi ska börja med att höja skatten med ungefär 300 miljarder kronor.

Sätter du fredagsölen i vrångstrupen nu?

Det var inte meningen.

Men, nej, jag skämtar inte.

”300 miljarder till”

Faktum är att vårt land med 1999 års skattekvot hade haft ytterligare cirka 300 miljarder kronor att fördela.

Jag har hämtat faktauppgifterna från den utmärkta boken ”Klass i Sverige – ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet” (skriven av de kloka personerna Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz, med flera).

300 miljarder kronor räcker till en hel del.

Och behövs det, så kan vi höja skatten lite till. De allra rikaste betalar på tok för lite i skatt.

Våra politiker borde ha som ambition att bygga upp världens bästa skola, vård och omsorg.

”Vi ska inte ha några fattigpensionärer”

PETER A ROSÉN, KRÖNIKÖR

Vi ska inte ha några fattigpensionärer.

Tandhälsan ska inte vara en klassfråga.

De som har byggt upp vårt land förtjänar världens bästa äldreomsorg.

Och världens bästa pension.

”Klockrent”

”Gärna medalj – men först en rejäl pension”, som Socialdemokraterna sa i valrörelsen 1958.

Klockrent. Tänk om dagens sossar kunde vara som sossarna var på Tage Erlanders tid. Det hade varit något det…

”I boken ”Klass i Sverige” läser jag att Sverige har gått från att vara jordklotets jämlikaste land (1980), med en stark offentlig sektor, till ett nyliberalt helvete, med en anorektisk stat”

PETER A ROSÉN

I boken ”Klass i Sverige” läser jag att Sverige har gått från att vara jordklotets jämlikaste land (1980), med en stark offentlig sektor, till ett nyliberalt helvete, med en anorektisk stat.

Den vidriga pandemin har påmint oss om detta. Vi har en undermålig äldreomsorg. De svagaste har stått utan skydd under detta hemska år. Och det är inte slut än. Den nyliberala politiken är den stora skurken i sammanhanget.

Botten går ur, toppen drar ifrån – och folk i mellanskikten är rädda för att trilla ner, som man så träffsäkert beskriver det i ”Klass i Sverige”.

”Skamligt”

Det är skilda världar, som bokens författare skriver.

De konstaterar att den svenska välfärdsstaten är föremål för avveckling.

De har siffror som bevisar det också.

Låt oss titta på några exempel:

1993 hade vårt land 4 300 intensivvårdsplatser (IVA-platser).

2018 hade vi 573.

Tittar man på antalet IVA-platser per 100 000 invånare, så ligger Sverige nästan skrynkligast till i Europa.

Skamligt.

För 30 år sedan hade Försvarsmakten 50 mobila fältsjukhus med en kapacitet på 10 000 vårdplatser.

Förra året fanns det bara två sjukhuskompanier kvar, med sammanlagt 96 vårdplatser…

Och neddragningarna inom äldreomsorgen och hemtjänsten har onekligen varit dramatiska, vilket de skriver om i ”Klass i Sverige”.

I slutet av 1980-talet hjälpte en undersköterska i snitt fyra omsorgstagare per dag.

I dag hjälper en undersköterska i snitt tolv omsorgstagare per dag – och hälften av besöken varar inte ens i en kvart…

Vi kan inte ha det så här.

Vi behöver ett jämlikare samhälle – ett samhälle som dessutom tar höjd för pandemier, och andra kriser, i form av rejäla beredskapslager med mera.

”Klass i Sverige” konstaterar att vi nu ligger på det tidiga 1940-talets ojämlikhetsnivå.

Pinsamt.

Ojämlikhetens land

Enligt OECD är Sverige det landet där ojämlikheten ökar snabbast i den utvecklade världen.

Hur är det möjligt när vi har en regering som leds av Socialdemokraterna?

De fattiga utgjorde 7,3 procent av befolkningen i vårt land under åren 1991–1993.

2016 låg den noteringen på 14,4 procent.

De välbeställda utgjorde 3,5 procent av befolkningen i början av 90 talet.

2016 låg den noteringen på 6,9 procent.

Bland dem som lever på förtidspension eller arbetslöshetsersättning (A-kassa) är omkring 40 procent fattiga, enligt EU:s fattigdomsdefinition.

Det är en ökning med 6 procent sedan 1991.

Som i England 1688

”Klass i Sverige” konstaterar att inkomstfördelningen i Sverige kan jämföras med hur det såg ut i England år 1688.

Två tredjedelar av detta har orsakats av den förda politiken, enligt ”Klass i Sverige”, som dessutom slår fast att klassamhället dödar.

När det gäller medellivslängden för män så skiljer det hela åtta år mellan rika Danderyd och det i sammanhanget fattiga Överkalix.

När det gäller medellivslängden för kvinnor skiljer det sex år mellan välbeställda Lidingö och fattiga Åsele.

Det är 18 års skillnad (!) när det kommer till medellivslängd mellan de rikaste och de fattigaste kommunerna i Stockholmsregionen.

1980 låg skattekvoten på över 50 procent i Sverige.

År 2000 låg den kvar på samma nivå ungefär.

”Ge oss en återställare”

Nu ligger den på cirka 43,5 procent, enligt ”Klass i Sverige”.

Ge oss en återställare.

Låt oss bygga upp ett samhälle som kan jämföras med hur det såg ut 1980.

Trevlig helg

FOTO (översta bilden)

PIXABAY