Lördagskrönikan: Tankar på 50-årsdagen

Lördagskrönikan: Tankar på 50-årsdagen

2021-01-30 0 av Thomas Wennerklint




LÖRDAGSKRÖNIKAN

När detta skrivs är det fredagen den 29 januari och jag fyller femtio år!

50!

Femma, nolla…

Fem gånger tio.

Skumt, hur gick det till?

Känslan är att det här med att fylla jämnt, eller passera vissa åldrar på något sätt var större förr i tiden, vid femtio fick många en förgylld käpp eller något likande – det tror jag att jag slipper, men visst blir man uppmärksammad nu när man passerar ”gränsen” som någon uttryckte det och når ”en mogen ålder”.

”Tid går fort eller långsamt, man känner sig ibland yngre och ibland gammal”

THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR

Nja, sådär värst mogen vet jag inte om är.

Det kommer jag förresten nog aldrig att bli.

”För barnslig”

Jag är alldeles för barnslig fortfarande, men det är kanske inte så dumt.

Ålder och tid är någonting relativt.

Tid går fort eller långsamt, man känner sig ibland yngre och ibland gammal.

I går kväll (läs i torsdags kväll) skottade jag, som så många andra, snö. Mycket skottning blev det, i omgångar för det fortsatte ju bara att snöa.

Då känner man att kroppen åtminstone blivit lite mer ”mogen” eller äldre. Så i vissa fall stämmer det ju att åldern tar ut sin rätt.

”Härliga promenader”

Nu älskar jag snö så att skotta får man acceptera, det uppvägs mer än väl av att få komma ut på härliga promenader i det underbart vackra vinterlandskap som Oskarshamn nu bjuder på.

Om nu kroppen påminner en om att man blir äldre så känner sig nog de flesta ändå som samma person i knoppen.

Inuti är man ju den man alltid har varit.

Som min mor sa en gång:

”Tänk att jag är över åttio, det känns jättekonstigt, jag känner mig ju som jag alltid gjort.”

Så är det nog, kroppen blir äldre, men vi hänger inte med i huvudet.

Det blir ju inte något häftigt firande, eller stor samling med släkt och vänner den här dagen.

Började i Mönsterås 1997

Det sätter ju pandemin stopp för, liksom den satte stopp för julfirandet nere i Skåne.

Men det är ingen fara, det har jag ställt in mig på sedan länge.

Man anpassar sig till det mesta och det finns digitala sätt att träffas.

Fast det är klart, det hade varit fint att få krama om min lilla mamma och min faster och farbror där nere i Helsingborg.

Själva firandet av femtioåringen kan klaras av vid annat tillfälle.

På tal om tid så har jag nu jobbat som lärare i över halva livet.

Som tjugofyraåring började jag på Västerviks gymnasium, 1995 innan jag hamnade på Mönsteråsgymnasiet 1997.

”Fantastisk arbetsplats”

I höst är det alltså tjugofyra år sedan jag började i Mönsterås och 2022 är det dags för ”guldklocka” som numera, tack för det, är något helt annat.

Att jag varit snart tjugofem år på samma arbetsplats hoppas jag säger mer om Mönsteråsgymnasiet än om min eventuella brist på ambitioner, eller trygghetsnarkomani.

Det har varit och är, en fantastisk arbetsplats med fantastiska kollegor, det är därför jag stannat kvar, trots förändringar och tuffa utmaningar.

När jag gick på gymnasiet hade jag en kemilärare som har varit lite som en förebild för mig.

Han var nog knappa sextio år då, men jag kan ha fel – då tyckte man att alla som var över trettiofem var väldigt gamla.

Han sa alltid att man höll sig ung i sinnet när man umgås med ungdomar, och jag kan bara ge honom rätt i det.

”Får en inblick”

Oavsett om man vill eller inte så får man en inblick i vad som händer i tonårsvärlden och där sker det saker man inte alltid förstår.

Å andra sidan så har ungdomarna idag ganska svårt att förstå hur det var att vara tonåring på åttiotalet. Där märker man att man blivit äldre.

Att vara tonåring och inte ha tillgång till mobiltelefon och sociala medier – eller ens en dator. Det är något de inte kan förstå, precis lika lite som jag kunde förstå hur det var att vara ung på 40- och 50-talet som mina föräldrar var.

Nåja, tiden går och nu har jag faktiskt inte tid att skriva så mycket mer.

Det fina vädret och en långpromenad i detsamma lockar.

Solen kämpar för att komma igenom molntäcket och jag tror faktiskt att den lyckas snart.

”Det värmer”

Jag får ta med mig telefonen på promenaden, det ringer och kommer meddelanden i en lagom strid ström. Det är mycket trevligt och man blir ödmjukt rörd över att folk tar sig tid att ringa eller skriva en rad. Det värmer.

Fast jag har fått avbryta krönikeskrivandet ett par gånger…

Nå, då är de första femtio åren avklarade, jag tänker inte försöka mig på någon sammanfattning, det bokslutet får vänta. Vad framtiden bär med sig kan man heller inte veta.

ON fyller snart ett år

Men än är det inte dags att börja mata duvorna i stadsparken. Femtio är bara en siffra, även om den är ganska hög. Sedan kanske floskler som ”femtio ör det nya fyrtio” stämmer i något avseende.

För övrigt är det inte bara jag som jubilerar.

I dagarna fyller Oskarshamns-Nytt ett år (1 februari).

Det är också en resa jag är stolt att få vara en liten del av.

Ha en underbar helg!

Thomas