”Det är rent ut sagt för jävligt”

”Det är rent ut sagt för jävligt”

2021-04-10 0 av Thomas Wennerklint

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Läget är inte alltid ”bra”.

När ni får frågan: ”Hej, hur är läget” av en bekant man möter, kanske i affären eller på stan, vad svarar ni då?

Förmodligen något i stil med ”Tack, det är bra!”, ”Det är bara fint” eller ”Det är synd att klaga.”

Sedan säger du säkert: ”Själv då?” och får då, med en liten variation, samma svar tillbaka.

Sådana här små konversationer utspelar sig säkerligen i tusental varje dag runt om i vårt avlånga land.

De är som små väl regisserade skådespel som följer en given mall.

”Man ses i förbifarten, utbyter de vanliga trötta fraserna och skiljs åt tio sekunder senare, ofta nöjd med att det inte tog så lång tid”

THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR

Det handlar ju inte om att man egentligen är intresserad av ett längre samtal utan det är bara en ömsesidig snabbcheck av att allt är precis som det ska och livet flyter på för den man möter.

Man ses i förbifarten, utbyter de vanliga trötta fraserna och skiljs åt tio sekunder senare, ofta nöjd med att det inte tog så lång tid.

Det är bara så det är, jag gör så själv, det är ett invant beteende som sitter i ryggmärgen.

Ungefär som svenskarnas förmåga att prata om vädret.

Fast nu pratar vi ju inte om vädret utan om Corona och vaccin istället.

Men tänk om vi inte bara körde ”Tack, det är bara fint”-stuket, utan svarade som det verkligen är, som man faktiskt känner det ibland.

Inte alltid fint

För ska sanningen fram så är inte livet alltid så ”bra” och man mår inte alltid ”fint”. Det kan faktiskt vara och kännas skit också.

De flyktiga mötena hade blivit längre och antagligen betydligt mer givande, vilket också hade fördjupat den vänskap eller bekantskap man har med den man mötte.

Men vi har inte alltid tid att lyssna till varandras ”gnäll”.

Vi kan ju inte fastna i långa samtal varje gång vi ska ut och handla?

Nej, kanske inte alltid, men någon gång då och då vore nog inte så dumt.

För ett antal år sedan, rätt många nu, i en extremt jobbig period i livet när min dotter var riktigt sjuk träffade jag på en gammal kollega utanför Coop i Kolberga.

Hon hälsade och frågade förstås ”Hur är det?”.

”Det är för jävligt”

Jag var så sliten på många sätt då, både mentalt och fysiskt så jag svarade ”Det är för jävligt”.

Det var inget planerat, men jag hade inte den kraftreserv som kunde hålla uppe ”det är bara fint”-fasaden kvar.

Vi blev stående en god stund och hon lyssnade verkligen på min berättelse om psykossjukdom och inläggningar på BUP och alla galenskaper som hände i den perioden av mitt liv.

När vi skiljdes åt sa hon ”Tack för att du berättade”. Mitt svar blev ”Tack för att du ville höra på”.

Alla människor har sina problem, brukar vi säga och visst är det så. De kan vara stora eller små.

I en betraktares öga kan andras problem kanske te sig futtiga, men för den det gäller är det ett stort gigantiskt berg att bestiga.

Mardrömslikt

Man kan därför inte rangordna människors bekymmer utifrån någon sorts ”allvarlig”-skala.

Under de år som min dotter var sämst, innan man hittade rätt medicin, levde jag i en mardrömslik tillvaro där nästan allt kunde hända – och gjorde det också

Jag har många gånger tänkt att jag skulle skriva en bok om den här tiden, men hittills har jag nöjt mig med att bidra med föreläsningar om anhörigperspektivet vid psykossjukdomar hos väldigt unga personer.

Det är dotterns före detta läkare som håller kurser för blivande läkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin. Det är mitt sätt att betala tillbaka för den hjälp vi till slut fick och som sakta lyfte hela familjen till en vettig tillvaro.

”Under den värsta tiden var mina närmaste kollegor ett gigantiskt stöd, jag kunde berätta om allt och de lyssnade. Det räckte för mig”

Under den värsta tiden var mina närmaste kollegor ett gigantiskt stöd, jag kunde berätta om allt och de lyssnade. Det räckte för mig.

Vid ett tillfälle var det en kollega som började berätta om något av sina bekymmer, men nästan tystnade mitt i berättelsen och tittade på mig: ”Men det här är ju ingenting jämfört med hur du har det”.

Fast som jag skrev så blir inte en persons bekymmer mindre för den bara för att någon annan har ett till synes större problem.

Jag ville verkligen att han skulle berätta och det var bra att få lyssna lite också.

Jag kommer alltid att vara så evigt tacksam för det stöd jag fick av mina kollegor under den mörka tiden.

”Tar på krafterna”

Även om tillvaron är stabil så finns det fortfarande gott om svarta stunder. Att ha två barn med diagnoser som mer eller mindre, är i behov av hjälp större delen av dagen, tar på krafterna.

Dessutom är det läkarbesök, medicinuthämtningar och blanketter till försäkringskassan och annat praktiskt som ska skötas.

Man blir väldigt ledsen ibland. Min son är femton och jag kan inte ha ett samtal med honom. Han kommer alltid att vara beroende av andra i sitt liv. Vad händer när inte jag eller hans mamma finns kvar?

Ibland nöter tankarna på framtiden ner en ganska rejält och då kan det bli mörkt inombords.

Man ser andra kollegor som får barnbarn, det kommer jag inte att få – jag vet, det är en egoistisk tanke -men det är ju också lite det som är själva livet.

”I mångt och mycket kommer jag nog att vara småbarnsförälder livet ut”

I mångt och mycket kommer jag nog att vara småbarnsförälder livet ut.

Det hade nog varit märkligt och inte helt sunt om jag var glad som en speleman hela tiden. Ibland kommer det tårar.

Lagom doser bitterhet, cynism och galghumor är heller inget fel om de hanteras rätt.

Men sedan finns det så mycket som ändå tränger undan det svarta, jag har så mycket att vara tacksam för.

Trots alla diagnoser och ”det var inte så här jag hade tänkt att det skulle bli” så får jag så mycket tillbaka från barnen, de ger mig styrka att fortsätta kämpa för att de ska få det så bra de bara kan.

Dessutom är jag frisk, har ett bra jobb och människor runt omkring mig som bryr sig om mig och som jag kan kalla äkta vänner.

”Livet är inte rättvist”

Man behöver också sätta saker i perspektiv när ”tycka synd om sig själv”-känslan kommer.

Lyft blicken och se dig omkring så ser du människor som också har det tufft.

Det gör som sagt kanske inte dina egna bekymmer mindre, men de sätter dem i ett annat ljus.

Vi behöver ibland bli mer tacksamma över vad vi faktiskt har än att grubbla över det vi inte har.

Livet är inte rättvist, det tror jag de flesta vet. Livet är. Vi får göra det bästa vi kan av det vi har. Ibland går det bra, ibland inte.

Kanske är det också nödvändigt att råka på motgångar och livskriser för att faktiskt förmå uppskatta de små och enkla sakerna i vardagen.

”Håller alla tummar jag har”

Men rättvist, vad nu det är, är det inte. Mina tankar går idag till en av mina före detta elever och hans familj.

Han blev pappa i höstas och nu har man upptäckt en hjärntumör hos det lilla barnet.

En oviss kamp mot cancern har börjat.

Jag håller alla tummar jag har.

Det är rent ut sagt för jävligt och det får faktiskt mina bekymmer att krympa ihop till ett ingenting.

Ta hand om varandra och se varandra i vardagen!

Skänk gärna en slant till Barncancerfonden.

/Thomas